| | | [ Visa trådad vy ] | | | For tre ar sedan levde jag i ett helvete. Jag lovade mig sjalv aldrig mer. Det var fruktansvart jobbigt nar han till slut lamnade, men det tog - efter nara ett ars nedbrytande for det vrakk till manniska jag var - anda bara ett par veckor innan jag sa smaningom borjade hitta tillbaka till min sjal. Han hamnade i fangelse, mina vanner stallde upp for mig till max, jag har ett foto fran ett par veckor efter att han hade akt, med mitt forsta riktika leende pa valdigt valdigt lange.
Under aren i fangelse brevvaxlade vi, och jag gjorde precis det misstag alla sager att man INTE ska gora, dumma jag... som borde ha brutit helt. Men jag vagade helt enkelt inte, jag onskade nog fortfarande nagonstans innerst inne att det skulle bli han och jag, och genom de aren av brev vann hann pa nytt en plats i mitt hjarta. Det framsta platsen.
I september forra aret kom han ut. Jag var lycklig, pa moln. Mitt sunda fornuft sa visserligen till mig nej, nej, ga inte in pa den vagen igen. Men, nu nar jag tittar tillbaka pa det maste det ha funnits en liten liten del av mig som anda hoppades, om an bara till en liten promille, att kanske, kanske... sa nu skulle det bli bra. Ochden dar lilla lilla promillen ville jag inte bara ga forlorad. Om nu, det skulle vara sa att det var just den lilla promillens chans som visade sig sla in.
En vecka senare grat jag mina forsta tarar. 6 veckor senare flyttade vi ihop. Samma visa... "Om jag bara gor si och sa", talamod hit och dit, tankte jag - sa skulle;; kanske, kanske, kanske - med en liten promilles chans allt bli bra. Det var oktober.
Jag vet inte exakt nar och var det gick fel. Men for tva veckor sedan fick jag av en annan omstandighet plotsligt en vecka for mig sjalv; en vecka som blev tva, men en tid som ar slut imorgon och det ar darfor jag bavar. Vad hade det blivit av mig? Min ekonomi var kord i botten och mitt arbete sa forsummat att det var pa vippen att jag korde hela foretaget i botten. All tid, all uppmarksamhet, alla pengar allt allt allt hade jag offrat for honom. Kontakten med mina vanner, de hade varit med forra gangen och jag hade bara trotsat dem rakt av nar jag tog tillbaka honom. Och plotsligt kande jag igen vart i livet jag var. Jag var tillbaka dar jag var for 3-4 ar sedan. Hur behandlade han mig egentligen? Nagonstans pa vagen, jag vet inte nar, hade den mjuka snalla glada manniskan som jag under hans tid i fangelse bestamde mig for att ta tillbaka, plotsligt forvandlats tillbaka till exakt exakt exakt samma manniska som han var DA, for lange sedan, nar jag lovade bade mig sjalv och mina vanner att jag aldrig skulle ma sa daligt igen. JAg var polotsligt precis lika forringad, tillintetgjord, oduglig, vardelos, ful, fet, dalig pa allt, klumpig, som jag var vor 3 ar sedan. Ordvalen han hade brutit ned mig med denna gang var annorlunda, lite mer inlindade, en 26 arings sprak i stallet for en 21 arings. Men jag var lika liten och radd som da. Dovade min angest med tabletter dagligen, bara for att orka halla skenet uppe, for en sak hade jag i alla fall lyckats halla. Den har gangen skulle jag - till skillnad fran forra gangen nar jag bara grat och grat framfor honom for att fa honom att stanna - inte ge honom nojet, i alla fall, att se hur han lyckats knacka mig. Men inom mig grat jag, och i ensamhet grat jag lika mycket som forr. Mina vanner anar - men jag orkar fortfarande inte medge misstaget annu an gang. Och de nya vanner jag fatt under aren jag varit borta smickrar han in sig hos som aldrig forr. Troligtvis svartar han aven ned mig.
Men nu har han varit borta i tva veckor. Vi skulle flytta pga jobbet, och pa nagot satt precis som sist sa har han sagt nu att han INTE vill att vi ska bo tillsammans. Vet annu inte om det ar allvar, eller annu en sak han sa bara for att se mig gratande pa kna. Men jag tog chansen och imorgon, samma dag som ahn kommer tillbaka till den stad dar vi bor, far jag nycklarna till min egen lagenhet. Bara min. Ja -- han har ju sagt det sjalv, men anda vet jag inte hur han kommer att reagera.
Vi jobar tillsammans - och det komplicerar, det gor att det nu tyvarr inte gar att bryta helt. Ett jobb jag ordnade tillhonom i hostas bara for att jag sa garna ville ha honom tillbaka och nara mig. Ja, sadan idiot var jag. Jobba tillsammans utlamnade i utlandet i samma stad.... Och avtal ar avtal sa det gar bara inte att bryta, an. Jag kan tidigast bli forflyttad om sex manader och det tanker jag dock forsoka bli. Men imorgon kommer han hit som sagt....
Vet inte ens om han forvantar sig att bo hos mig forsta tiden, tills han hittar den lagenhet han ju sjalv sagt att han vill ha. ELLER om jag ska boka in honom pa hotell tills han hittar eget. Ligger normalt inom mina arbetsuppgifter att planera utsandas resande inom foretaget, sa det vore inget konstigt om jag gjorde det. Men igen, det ar den dar radslan for honom som kommer nu. Bokar jag in honom pa hotell, kommer han att tycka att jag ar "dramaqueen" -- (hans senaste favoritord nufortiden nar man yttrar hur man kanner). Later jag honom sova pa soffan i min nya lagenhet "tar jag honom for givet". Hans andra favorituttryck. Antingen heter det att jag inte uppskattar honom tillrackligt, andra sekunden att jag ar patrangande och kvavande. Aldrig aldrig blir det ratt. Forsoker dock som sagt att halla min egen linje och inte latsas om hur kanslig jag ar for hur han kanner. Forsoker vara stark -- men infor sadana har patagliga val ar det inte sa latt.
Jag har inte rort nagra tabletter sedan han akte for 2 veckor sedan, inte behovt. Jag vill inte kanna att jag ska behova det igen. Och idag kande jag - precis som nar han hade akt for flera ar sedan - att min sjal borjade komma tillbaka. Jag strosade runt pa stan, tog en fika.... njot av att vara sjalv, madde bra... Fick utrymme att andas pa ett satt som jag aldrig gor nar han ar nara. Da ar det bara han han han... Fan vad jag hatar att jag ger honom det utrymmet, ar som en hund som alltid later hans onskan och vilja komma forst, alltid forsoker lasa av honom och vara till lags, alltid finnas dar med ett glatt sken nar han visar en liten strimma av gott humor, alltid dra mig undan nar han vill var ifred. Alltid kanna av, alltid respektera. Bara for att det inte ska explodera.
Usch nej, allvarligt det kanns om om det ar mig det ar fel pa. Nej kanske inte mig det ar fel pa. Men fasiken mitt eget ansvar att se till att jag inte mar sa har daligt. Fast jag ar bara radd att han ska explodera....
Sag mig hur ska jag gora.
Imorgon kommer han som sagt tillbaka i mitt ilv. Och igen, bryta 100 gar inte for vi jobbar aven tillsammans.....
Finns mycket mer jag skulle kunna skriva, men jag slutar har. Vet att det finns manga som kanner igen sig tillrackligt for att forsta bilden anda. Onskar sa mycket att ni kan ge mig en liten rad till stod, som hjalp pa vagen. For, imorgon kommer han - som sagt - tillbaks.
Kram | |
| | Jo, en sak till bara... Snubblade over ett citat av "Anonym"... som redan tydligen hade yppadt orden jag letade efetr i mitt inlagg..
"Jag blev så sönderstressad att jag knappt fick ihop orden när jag öppnade munnen. Jag ville bara vara tyst. Min hjärna var överbelastad. " ...
For tre ar sedan, likval som for tva ceckor sedan.
"All den här energin som går till honom är inte värt det"....
Dar ar jag idag.
Men imorgon kommer han som sagt tillbaka... | |
| | | Du säger de ju själv... vad du än gör blir han inte nöjd å de är just de som är typiskt med dessa män som misshandlar de går inte att behaga dem.. mitt x var oxo sån inget ja gjorde var bra han hittade alltid nått fel ändå. Låt honom INTE komma in i din nya lägenhet han får tycka du är en dramaqueen det viktigaste är ditt välmående fixa ett hotell rum el nått å ha nollkontakt utanför jobbet... å sen så fort du kan begär du förflyttning. kram kämpa på å kom i håg att vi alla här finns så du kan alltid prata av dig här. | |
| | | Boka du ett rum åt honom, lyssna inte på hans tirader utan på vad du känner. Vi alla har kämpat som du, bara lite olika i detalj och i tid. Nu låter du redo att bryta emotionellt, det praktiska får vänta. Kanske går han sin väg av sig självt också när det inte funkar att hota och smöra dig dit han vill. Hoppas på det, annars är ett halvt år inte så långt att vänta på friheten. | |
| | KÄRA DU
Du känner allt själva märker jag men det steget att säga hit men inte längre är du osäker på som vi var.Du vet att det är hjärntvättning de gör på en och bryter ner självkänslan direkt.Du skrev han ska in på hotel ja det får han han ska inte vara hos dig.Tänk på vad han gjort dig så klarar du det.Och du ska ta samtal så du fixar detta och kommer ifrån han.Ja du jobbar med han du ska avisa han hela tiden han är inte värd dig.Det är han som gjort fel inte du.Vad stark vi finns här kvinnojour kan du prata med.Han ska inte komma åt dig mer.
kram stå på dig lyssna på ditt inre tveka inte. | |
| | Boka in honom på hotell, strunta i vad han kallar dig. Du vet att du är bra och hur bra du mådde utan honom.
Stå på dig annars gör han det..
Dessa män ändrar sig aldrig, det tog mig alltför många år att inse det, gå nu.
Lycka till och gör inget bara för att han vill det, gör det som känns rätt i ditt hjärta för dig själv.
Kram Mimmi | |
| | | |
|
