Usch...Fyyy...Ibland orkar jag inte med mig själv...
Jag vet inte vad felet bottnar i, men just nu har jag väldigt svårt för positiva personer. Det är bra! Jag tycker man ska vara positiv och jag vill tänka positivt...
Jag har försökt bygga upp min vardag. Jag har lyckats blivit av med mina skulder vad gäller mina ex. Jag har kämpat för att göra mitt hem hemtrevligt. Köpt nya saker och nu det senaste fick jag mig ett ryck och köpte mig en bil. Trodde det skulle fylla en funktion i min vardag, men ändå är jag inte nöjd...Istället bygger jag upp ett hinder och känner att allt jag gör blir hopplöst...
Jag trivs bäst i min ensamhet just nu...Orkar inte med så mycket annat...Orkar knappt svara i telefon...Men känner mig såå negativ att jag inte vill belasta andra med det...Jag håller helst tyst just nu...För allt jag säger känns negativt...Usch!!! Vill inte vara sådan men har så svårt att ändra på mig...Min hjärna är överbelastad...
Helst av allt vill jag bara dra täcket över huvudet och hoppas på att allt sköter sig utav sig själv...Jag vet att det funkar inte så...Jag vill bara få gnistan tillbaka...Jag kämpar och kämpar men ser ingen förändring...Det enda jag gör är att dra mig till gamla mönster...
Jag har börjat att umgås med mitt ex. igen... Jag känner mig så hel med honom och när jag är ifrån honom så känner jag motsatsen...Då har jag ingen lust att träffa honom för då blir jag påmind utav allt ont han gjort...
När jag är tillsammans med honom känns allt så ljust och så bra men jag vet att jag och han inte kan leva ihop, men jag tror att det kan funka om vi träffas ibland...
Jag har träffat andra emellan och han likaså. Vi gör det fortfarande utan att säga ngt till varandra...Det är vad jag tror...Jag kan känna det för det finns inte längre ngn svartsjuka emellan oss utan vi accepterar det som det är...Han bor där och jag bor här...Kanske låter konstigt men på ngt sätt fyller det en funktion...Han känns som min bästa vän...
|
